Dödsritten - Maggie Stiefvater

Tack till B Wahlströms förlag för recensionsexemplaret!

Dödsritten av Maggie Stiefvater
eng. The Scorpio Races
Goodreads

Genre: fantasy, äventyr, YA
Sidantal: 334
År: 2012

Handling
Varje november går Scorpioloppet av stapeln på stranden nedanför Skarmouths vita klippor. Tusentals samlas för att se hästarna och havet som tvättar rent sanden från blod. Hästarna är capaill uisce: blodtörstiga vattenhästar och ryttarna måste kämpa för att hindra dem från att återvända till havet och ta ryttarna med sig ner i djupet. Vissa ryttare överlever. Andra gör det inte. Sean Kendrick, fyrfaldig vinnare av loppet, och Kate ”Puck” Connolly, loppets första kvinnliga deltagare, ska tävla i år. Båda har mer att vinna – och att förlora – än någon annan ryttare någonsin haft. Men bara en kan segra …

Bedömning & Tankar
Charmig och söt, spännande och läskig. Dödsritten lever upp till sin titel, och bjuder på en fantasyvärld där mod går före allt annat.

Jag har tidigare bara läst Frost av Maggie Stiefvater, och jag tyckte den om även om den inte var så jättespännande. Dödsritten däremot blow my mind! (ursäkta engelskan, kunde inte komma på någon bra mening på svenska) Jag vet inte om det har något med att jag en gång i tiden var en hästtjej, bokens språk eller de välutvecklade karaktärerna, men jag bara älskade hela berättelsen efter att jag hade läst ut den.

Kate "Puck" och Sean är bokens huvudpersoner, och hela berättelsen berättas från deras perspektiv. De är lika olika som lika varandra, gemensamt har de sin kärlek för hästar och ridning samt att de har väldigt envisa personligheter och vill göra saker på sitt eget sätt och vis. Jag gillade dem just på grund av allt detta och jag både led och glädjes med dem. 

Något som jag bara älskade med boken var språket. Gud, vilket vackert språk Maggie använder! Jag skulle kunna läsa om boken flera gånger bara för att få uppleva hennes underbara beskrivningar igen. För dem som inte är så insatta inom själva ridsporten, så finns det vissa termer som används som kanske förvirrar. Men det är inget som man inte kan klura ut på egen hand. 

Hela berättelsen riktade in sig på Scorpioloppet i slutet, och jag gillade utvecklingen av händelserna ända fram. Det stod så mycket på spel och Stiefvater avslutade det hela på ett så skickligt sätt att jag inte kunde låta bli att fälla några tårar på de sista sidorna. Helt enkelt enastående!

Jag tycker ganska synd att Dödsritten inte är en hel serie, jag skulle gärna har läst mer om Puck och Sean. Men mest för att jag vill veta hur det kommer att gå för dem i framtiden, och för att få svar på några lösa trådar. 

Jag kan inte annat än rekommendera boken till alla som gillar Stiefvaters tidigare böcker, de som aldrig har läst dem och dem som helt enkelt letar efter en väldigt bra bok att läsa.

Favoritkaraktär: Puck
Bästa scen/del: Loppet
Citat: "Ska jag inte göra bot och få syndernas förlåtelse, fader?" frågar jag.
"Du har fortfarande inte bekänt några synder för mig, Kate."
Jag går igenom den senaste veckan i minnet. "Jag övervägde att missbruka Guds namn i måndags. Eller ja, inte Guds. Jag tänkte säga 'Jesus Kristus!'. Och jag åt en hel apelsin själv utan att tala om det för Finn, för jag visste att han skulle bli sur."
"Gå hem, Kate", säger fader Mooneyham.
"Jag har syndat. Jag kommer bara inte på hur just nu, men jag vill inte att du ska tro något annat."
- Kate