Opal - Jennifer L. Armentrout

Opal (Lux #3) av Jennifer L. Armentrout
Goodreads

Genre: science fiction, romance, YA
Sidantal: 382
År: 2012

Handling
No one is like Daemon Black.

When he set out to prove his feelings for me, he wasn’t fooling around. Doubting him isn’t something I’ll do again, and now that we’ve made it through the rough patches, well... There’s a lot of spontaneous combustion going on.

But even he can’t protect his family from the danger of trying to free those they love.

After everything, I’m no longer the same Katy. I’m different... And I’m not sure what that will mean in the end. When each step we take in discovering the truth puts us in the path of the secret organization responsible for torturing and testing hybrids, the more I realize there is no end to what I’m capable of. The death of someone close still lingers, help comes from the most unlikely source, and friends will become the deadliest of enemies, but we won’t turn back. Even if the outcome will shatter our worlds forever.

Together we’re stronger... and they know it.

Bedömning & Tankar
(Varning för Spoilers från boken och tidigare verk!)

På något sätt lyckas Armentrout göra Lux-serien bättre med varje bok som går, och för varje bok faller jag lite mer för Katy, Daemon och alla andra. Jag har inte varit så här beroende av en serie sedan jag läste The Mortal Instruments av Cassandra Clare. 

Det skapas en helt ny stämning mellan alla karaktärer med att Dawson har återvänt. Han och Daemon försöker hitta tillbaka till varandra, han och Dee ser man inte lika mycket av så jag antar de också försöker återgå till hur saker var mellan dem. Något jag tyckte var riktigt fint var hur Katy och Dawson lärde känna varandra, de är alltid där när ingen annan är i närheten och hjälper varandra. 

Mina inre tankar:
Åh Herregud! Vad ska jag göra? VAD SKA JAG GÖRA!?! Boken är så fantastiskt och bra och har skadat mig för resten av livet! Jag vet inte om jag kommer att överleva fram tills nästa bok, Origin, kommer ut! Jag bara skrattar och gråter, rasar och glädjs på samma gång. Mitt liv är över!

Okej... då har jag skrivit av mig lite. 

Som sagt fortsätter boken där Onyx slutade och det innebär att spänningen är hög redan från början, och även om spänningsfaktorn går upp och ner så gör det ingenting! För det är en otrolig karaktärsutveckling av många, och det finns gott om scener mellan Katy och Daemon för att man bara ska kunna swoona!

I jämförelse med de tidigare böcker så börjar det i Opal handla mer om regeringens roll i utomjordingarnas liv. Och det är något som inte har skrivits om så mycket i tidigare böcker (även om de också där har spelat en roll) och det är ständiga överraskningar för man inte vet vad som kommer att hända. 

Och eftersom jag inte vill avslöja mer om handlingen så avslutar jag recensionen med detta stycke. Allt jag kan säga är att om ni inte redan har läst böckerna i Lux-serien så tycker jag att ni ska ge dem ett försök. Kanske hittar ni en ny favoritserie. 

Favoritkaraktär: Katy
Bästa del/scen: slutet

Citat
“There was a pause, then his lips stretched into a smile. "You're right."
Hell froze over. Pigs were flying. "Come again?"
"You're right. I should have checked in at some point. I'm sorry."
The world was flat. I didn't know what to say. According to Daemon, he was right about 99 percent of the time. Wow.

“He’s like a suicidal Energizer bunny.” 

“Daemon snatched the yellow packages from my hands. “Oh! Books! You have books!”
I laughed as several people waiting in line looked over their shoulders. “Hand them over.”
He clutched them to his chest, making moony eyes. “My life is now complete.”

“But next time, we need to kind of...oh, I don't know, talk first and then throw people through windows later." Daemon crossed his arms. "Can we try that?” 

“I felt like I needed to crawl under my blankets.
And I did for about an hour. My self-pity always had a time limit because I usually got annoyed with myself.”