3 x Minirec: Flesh and Blood, Obsession & Domovoi

En minirecension med lite blandade böcker! ^^

Flesh and Blood (House of Comarré #2) av Kristen Painter
Goodreads... 320 sidor, utgiven 2011

Oftast när jag läser böcker jag inte fastnar för så brukar jag avsluta dem ganska snabbt, men på grund av att jag gillade både prologen och första boken i den här serien så höll jag hoppet vid liv att handlingen skulle vända. Tyvärr så gjorde den det aldrig.

Handlingen blev riktigt tråkig och det hände knappt något alls som inte handlade om Chrysabelle och Malkolms förhållande, eller om hur maktgalen Tatiana är.
Så jag tror faktiskt jag ger upp den här serien, den verkar helt enkelt inte vara något för mig.

Obsession av Jennifer L. Armentrout
Goodreads... 370 sidor, utgiven 2013

Om man har följt min blogg ett tag så vet man att jag är ett stort fan av Jennifer L. Armentrouts Lux-serie. Den är helt enkelt bara för bra, och varje bok blir bara bättre och bättre. Så när jag såg att en fristående (vuxen) bok skulle släppas skaffade jag hem den direkt!

Obsession är väldigt annorlunda i jämförelse med lux-serien. Kanske beror det på att det är en vuxenbok, så det är väldigt mycket sex med i handlingen och även om jag inte vanligtvis inte störs av sådant så blev det lite för mycket. Men utöver det så var det en väldigt bra bok! ^^

Domovoi av Peter Bergting
Goodreads... 136 sidor, utgiven 2013

Ända sedan jag läste Legenden om Morwhayle serien, så har Peter Bergting varit en av mina favoritförfattare. Och när jag senare såg att att han hade skrivit och illustrerat ett helt seriealbum var jag bara tvungen att läsa den!

Domovoi är skriven på engelska men utspelar sig i Stockholm, vilket jag tycker är lite kul faktiskt. Det kändes så annorlunda när jag kände igen delar av Gamla Stan samtidigt som texten var på engelska, men det var annorlunda på ett bra sätt!

Sammanfattningvis så gillade jag verkligen Bergtings senaste verk, det är originellt och riktigt snyggt gjort! Väntar förväntansfull på en (möjlig) uppföljare!

Den Femte Vågen - Rick Yancey

Den Femte Vågen (The 5th Wave #1) av Rick Yancey
eng. The 5th Wave
Goodreads

Genre: science fiction, dystopi, YA
Sidantal: 487
År: 2013

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Handling
Efter första vågen finns bara mörker. Efter andra vågen är det bara de som har tur som överlever. Efter tredje vågen är det bara de som har otur som överlever. Efter fjärde vågen finns bara en regel: lita inte på någon.

Nu är det gryning efter den femte vågen och Cassie flyr från De andra. De som ser ut som vanliga människor men som dödar alla de ser. De andra, som har splittrat jordens få överlevande. Cassies föräldrar är döda och hennes lillebror tillfångatagen. Nu flyr hon för livet, hon flyr från De andra. Cassie har valt att inte lita på någon. Hon vet att ensam är stark inte bara är ett slitet uttryck, utan det kanske enda sättet att hålla sig vid liv.

Bedömning & Tankar
Vad kan man säga om en bok som får en att läsa som en galning trots att man är förvirrad genom större delen av boken? Att man har lite komplicerade känslor kanske? Helt klart inte är den mest eftertraktade läsningen, men efter att ha läst ut Den Femte Vågen var jag ändå glad över att ha läst den.

Det kanske bara är jag som tycker att hela konceptet med vågerna var väldigt förvirrande, speciellt i början då det var en massa tillbakablickar och då själva handlingen gick ganska långsamt framåt. Det var först efter att ha läst halva boken som jag faktiskt började gilla den väldigt mycket, för den var då hela tiden spännande och man ville bara få reda på slutet!

En av de andra positiva sakerna som jag känner för boken, var för de olika PoV som man fick läsa ifrån. Jag tyckte bäst om Zombies, men de andra var också riktigt bra även om jag störde mig lite på Cassie's. Det gav berättelsen en djupare mening, speciellt eftersom alla karaktärerna befann sig på olika platser och i olika situationer.

På det hela så är Den Femte Vågen en väldigt bra bok, det var bara jag som hade väldigt stora problem med att komma in i början, vilket senare påverkade läsningen när jag kom längre in i boken. Men utöver det så gillade jag handlingen och dess karaktärer, kommer definitivt plocka upp nästa bok!

Favoritkaraktär: Ringer
Bästa del/scen: slutet

Andra delar i serien:

1. The 5th Wave (sv. Den Femte Vågen)

2. Untitled

3. Untitled

Opal - Jennifer L. Armentrout

Opal (Lux #3) av Jennifer L. Armentrout
Goodreads

Genre: science fiction, romance, YA
Sidantal: 382
År: 2012

Handling
No one is like Daemon Black.

When he set out to prove his feelings for me, he wasn’t fooling around. Doubting him isn’t something I’ll do again, and now that we’ve made it through the rough patches, well... There’s a lot of spontaneous combustion going on.

But even he can’t protect his family from the danger of trying to free those they love.

After everything, I’m no longer the same Katy. I’m different... And I’m not sure what that will mean in the end. When each step we take in discovering the truth puts us in the path of the secret organization responsible for torturing and testing hybrids, the more I realize there is no end to what I’m capable of. The death of someone close still lingers, help comes from the most unlikely source, and friends will become the deadliest of enemies, but we won’t turn back. Even if the outcome will shatter our worlds forever.

Together we’re stronger... and they know it.

Bedömning & Tankar
(Varning för Spoilers från boken och tidigare verk!)

På något sätt lyckas Armentrout göra Lux-serien bättre med varje bok som går, och för varje bok faller jag lite mer för Katy, Daemon och alla andra. Jag har inte varit så här beroende av en serie sedan jag läste The Mortal Instruments av Cassandra Clare. 

Det skapas en helt ny stämning mellan alla karaktärer med att Dawson har återvänt. Han och Daemon försöker hitta tillbaka till varandra, han och Dee ser man inte lika mycket av så jag antar de också försöker återgå till hur saker var mellan dem. Något jag tyckte var riktigt fint var hur Katy och Dawson lärde känna varandra, de är alltid där när ingen annan är i närheten och hjälper varandra. 

Mina inre tankar:
Åh Herregud! Vad ska jag göra? VAD SKA JAG GÖRA!?! Boken är så fantastiskt och bra och har skadat mig för resten av livet! Jag vet inte om jag kommer att överleva fram tills nästa bok, Origin, kommer ut! Jag bara skrattar och gråter, rasar och glädjs på samma gång. Mitt liv är över!

Okej... då har jag skrivit av mig lite. 

Som sagt fortsätter boken där Onyx slutade och det innebär att spänningen är hög redan från början, och även om spänningsfaktorn går upp och ner så gör det ingenting! För det är en otrolig karaktärsutveckling av många, och det finns gott om scener mellan Katy och Daemon för att man bara ska kunna swoona!

I jämförelse med de tidigare böcker så börjar det i Opal handla mer om regeringens roll i utomjordingarnas liv. Och det är något som inte har skrivits om så mycket i tidigare böcker (även om de också där har spelat en roll) och det är ständiga överraskningar för man inte vet vad som kommer att hända. 

Och eftersom jag inte vill avslöja mer om handlingen så avslutar jag recensionen med detta stycke. Allt jag kan säga är att om ni inte redan har läst böckerna i Lux-serien så tycker jag att ni ska ge dem ett försök. Kanske hittar ni en ny favoritserie. 

Favoritkaraktär: Katy
Bästa del/scen: slutet

Citat
“There was a pause, then his lips stretched into a smile. "You're right."
Hell froze over. Pigs were flying. "Come again?"
"You're right. I should have checked in at some point. I'm sorry."
The world was flat. I didn't know what to say. According to Daemon, he was right about 99 percent of the time. Wow.

“He’s like a suicidal Energizer bunny.” 

“Daemon snatched the yellow packages from my hands. “Oh! Books! You have books!”
I laughed as several people waiting in line looked over their shoulders. “Hand them over.”
He clutched them to his chest, making moony eyes. “My life is now complete.”

“But next time, we need to kind of...oh, I don't know, talk first and then throw people through windows later." Daemon crossed his arms. "Can we try that?” 

“I felt like I needed to crawl under my blankets.
And I did for about an hour. My self-pity always had a time limit because I usually got annoyed with myself.” 

Onyx - Jennifer L. Armentrout

Onyx (Lux #2) av Jennifer L. Armentrout
Goodreads

Genre: science fiction, romance, YA
Sidantal: 366
År: 2012

Handling
Being connected to Daemon Black sucks…

Thanks to his alien mojo, Daemon’s determined to prove what he feels for me is more than a product of our bizarro connection. So I’ve sworn him off, even though he’s running more hot than cold these days. But we’ve got bigger problems.

Something worse than the Arum has come to town…

The Department of Defense are here. If they ever find out what Daemon can do and that we're linked, I’m a goner. So is he. And there's this new boy in school who’s got a secret of his own. He knows what’s happened to me and he can help, but to do so, I have to lie to Daemon and stay away from him. Like that's possible. Against all common sense, I'm falling for Daemon. Hard.

But then everything changes…

I’ve seen someone who shouldn’t be alive. And I have to tell Daemon, even though I know he’s never going to stop searching until he gets the truth. What happened to his brother? Who betrayed him? And what does the DOD want from them—from me?

No one is who they seem. And not everyone will survive the lies…

Bedömning & Tankar
Suck, vilken underbar serie. Har sträckläst alla böckerna i serien och de blir bara bättre och bättre!

Det finns så mycket att älska med Onyx. För mig är det främst karaktärerna som lockar mest, och sedan är det Katys berättarröst. Även om själva konceptet med serien kan vara ganska vanligt med aliens som kommer till jorden, så har Armentrout lyckas skapa något unikt som sticker ut!

Med alla böcker som man läser finns det alltid saker man fastnar för och inte, karaktärer man känner sig dragen till och dem som man bara kastar åt sidan. Och så finns det läsare som inte störs eller fastnar för något, dem som helt enkelt är neutrala till det hela. Jag känner alltid något av dessa alternativ, och för det mesta älskade jag handlingen. Det händer hela tiden någonting och man märker att det sker en utveckling av alla karaktärerna, speciellt Katy och Daemon. 

Daemon. OMG! "fangirl-skriker" Jag skulle kunna fortsätta skriva liknande uttryck, men det skulle nog bli jobbigt i längden och ni fattar säkert vad jag menar. Det är bara så jättesvårt att beskriva Daemon i ord, för när man säger en sak så finns det alltid en annan sida av honom man inte får med. Han kan vara jobbig i en sekund bara för att vara så rar i nästa. 

Även andra boken i serien får 5 stjärnor från mig, med ett plus i kanten (som inte syns). Men allvarligt, om ni inte redan har läst dessa böcker så tycker jag att ni ska göra det. De är helt klart för underbara! Och nästa bok kommer ut om bara ett halvår! Yay! Man slipper vänta minst ett år på nästa, bara det gör ju serien läsvärd. <3

Favoritkaraktär: Daemon
Bästa del/scen: Spoilers [När Katy och Daemon spelar in BookHaul-video] Jätterolig!

Citat
“Cookie?" he offered, holding a cookie full of chocolate chips.
Upset tummy or not, there was no way I could refuse that. "Sure."
His lips tipped up one side and he leaned toward me, his mouth inches from mine. "Come and get it."
Come and get...? Daemon placed half the cookie between those full, totally kissable lips.
Oh, holy alien babies everywhere...”

“Your mail could've waited." Daemon followed me into the kitchen. "What is it? Just books?"
Grabbing the OJ from the fridge, I sighed. People who didn't heart books didn't understand.”

“Jesus.” Blake rubbed his throat. “You have anger management problems. Its like a disease.”
“There’s a cure and it’s called kicking your ass.”

Obsidian - Jennifer L Armentrout

Obsidian (Lux #1) av Jennifer L. Armentrout
Goodreads

Genre: science fiction, romance, YA
Sidantal: 361
År: 2011

Handling
Starting over sucks.

When we moved to West Virginia right before my senior year, I'd pretty much resigned myself to thick accents, dodgy internet access, and a whole lot of boring.... until I spotted my hot neighbor, with his looming height and eerie green eyes. Things were looking up.

And then he opened his mouth.

Daemon is infuriating. Arrogant. Stab-worthy. We do not get along. At all. But when a stranger attacks me and Daemon literally freezes time with a wave of his hand, well, something...unexpected happens. 

The hot alien living next door marks me.

You heard me. Alien. Turns out Daemon and his sister have a galaxy of enemies wanting to steal their abilities, and Daemon's touch has me lit up like the Vegas Strip. The only way I'm getting out of this alive is by sticking close to Daemon until my alien mojo fades. 

If I don't kill him first, that is.

Bedömning & Tankar
Slår verkligen drömmar in i verkligheten? Nu efter att ha läst Obsidian börjar jag tro på mirakel, så ja jag tror att drömmar kan slå in. 

Jag blev förälskad i boken på en gång! En tjejhuvudroll som är bokbloggare, utomjordingar med okänt ursprung och en spännande handling. Armentrout vet hur hon ska få uppmärksam med sina böcker, utöver Kats fantastiska berättarröst och välutvecklade karaktärer alltså.

Daemon tar rollen som sarkastisk-badboy karaktären till en helt ny nivå. Jag såg hela tiden fram emot att få läsa om hur han och Kat gick varandra på nerverna, det är bland det roligaste jag någonsin har läst samtidigt som det ibland fick mig att vilja rycka i mitt hår och gråta för hur vissa saker utspelade sig mellan dem. 

Efter att ha läst så många böcker där kärlek blixtsnabbt händer, så börjar jag uppskatta böcker där en mer uppbyggande förhållande finns med. Det är absolut inget fel att känna attraktion eller gillande på en gång, men när karaktärer blir ihop så snart de har träffat varandra känns det inte så realistiskt. Därför gillade jag Kat och Daemons förhållande, det gick inte fort, de mer avskydde än älskade varandra och hur Kat stod på sig mot Daemon var ju helt beundransvärt! 

Boken får full poäng från mig (vilket inte har hänt på ett tag nu) och jag kan inte annat än säga åt alla att läsa den på en gång! 

Favoritkaraktär: Daemon
Bästa del/scen: första mötet med Daemon
Citat: “Thanks,” I muttered and added under my breath, “Douchebag.”
He laughed, deep and throaty. “Now that’s not very ladylike, Kittycat.”
I whipped around. “Don’t ever call me that,” I snapped.
“It’s better than calling someone a douchebag, isn’t it?” He pushed out the door. “This has been a stimulating visit. I’ll cherish it for a long time to come.”
Okay. That was it. “You know, you’re right. How wrong of me to call you a douchebag. Because a douchebag is too nice of a word for you,” I said, smiling sweetly. “You’re a dickhead.”
“A dickhead?” he repeated. “How charming.”
I flipped him off.”