Origin

Origin av Jennifer L. Armentrout
Serie: Lux #4
Sidantal: 364
Utgiven: 2013
Språk: Engelska
Betyg: 4.5/5 stjärnor

Obs! Se upp för spoilers från tidigare delar i serien!

Ibland kan jag inte förstå mig själv. Jag påbörjar många serier som jag verkligen älskar men efter några böcker in så kan det ibland gå några år innan jag fortsätter - vilket är ganska ologiskt enligt mig. Men till slut så händer det att jag plockar upp nästa del i serien igen, och precis som med föregående böcker så älskade jag verkligen den! Origin påminner mig om allt jag älskar med hela Lux serien!

Handlingen påbörjar direkt efter handlingen i Opal och man kastas direkt in i allt som händer. Redan från början är läsningen en bergochdalbana med känslor som går upp och ner. Det kom chock på chock och  min absoluta favoritdel av helt klart de hundra sista sidorna.

Armentrout har den här gången skrivit boken från både Katy och Daemons PoV, vilket passade väldigt bra eftersom det hände mycket som involverade båda två och för att det gav en större bild av handlingen.

Jag älskar helt klart fortfarande seriens karaktärer, även om jag kände att de inte fick väldigt mycket utrymme i handlingen. Istället blev det väldigt mycket action, vilket jag inte klagar på. Saknade bara att läsa mer om bokens karaktärer.

Origin var helt klart så bra som jag hade föreställt mig! Och min förväntningar inför Opposistion har gått i taget!

Det bästa med boken: all action och karaktärerna.
Vad jag blev besviken på: att karaktärerna inte fick så stor plats i handlingen.

Andra böcker i serien:
1. Obsidian
2. Onyx
3. Opal
4. Origin
5. Opposistion

Mellanböcker:
0.5. Shadows
1.5. Oblivion

3 x Minirec: Drömmar och skuggor faller alltid sönder

Falla Sönder (Shatter Me #1.5) av Tahereh Mafi
Goodreads... 95 sidor, utgiven 2012

För alla oss som älskar Warner, vad kan vara bättre än en novell berättad från hans perspektiv?! "lever i himmelriket"

Trots att Warner kunde verka ganska ondskefull och psykopatiskt i Rör Mig Inte!, så fick man en helt annan känsla av honom i Falla Sönder. Helt plötsligt fick allt han gjorde en förklaring! Han har råkat ut för så mycket i livet, och så kämpar han vidare trots... Jag tror att jag blir mer kär i Warner för varje ny sak jag får reda på om honom!

Även om inte alla känner likadant som jag, så kan även andra gilla denna inblick i Warners tankar - för man får verkligen ett helt annat perspektiv på honom i jämförelse med första boken. Det enda problemet jag hade med Falla Sönder var att den är alldeles för KORT!! Den skulle absolut ha behövt minst 100 sidor till!

Dream Dark (The Caster Chronicles #2.5) av Kami Garcia & Margaret Stohl
Goodreads... 75 sidor, utgiven 2011

Det här är novellen om den härliga och underbara Linkubus, och trots att den inte berättas direkt från hans perspektiv så gillade jag den väldigt mycket. Den är full av hans härliga humor och det kändes som om man verkligen lärde känna honom ordentligt.

Dream Dark fungerade för mig som en liten inledning till allt kaos som händer i  Beautiful Chaos, och det dyker även upp karaktärer här som kommer tillbaka senare i serien - så det kan var praktiskt att läsa den här novellen, men det är inte absolut nödvändigt. Fast den är riktigt bra!

Shadows (Lux #0.5) av Jennifer L. Armentrout
Goodreads... 179 sidor, utgiven 2012

Eftersom jag läste Shadows först efter tredje boken så visste jag redan i stort sett vad som skulle hända, men trots det var det riktigt kul att läsa hur det var innan Kat och Daemon träffades och innan Dawson och Beth försvann.

Jag gillar verkligen Dawson, han är söt och romantisk i den här novellen! Det är verkligen en stor skillnad på honom i jämförelse med hur han är senare i serien, och det är intressant att se hur han har förändrats med tiden. De bästa avsnitten av berättelsen var nog att se hur han, Daemon och Dee var tillsammans - jag är så svag för syskonförhållanden! 

Helt klart en av de bästa (och längsta) prologer jag har läst hittills, och om man just nu bara längtar efter nästa del i serien kan man ju passa på att läsa Shadows under tiden! 

Opal - Jennifer L. Armentrout

Opal (Lux #3) av Jennifer L. Armentrout
Goodreads

Genre: science fiction, romance, YA
Sidantal: 382
År: 2012

Handling
No one is like Daemon Black.

When he set out to prove his feelings for me, he wasn’t fooling around. Doubting him isn’t something I’ll do again, and now that we’ve made it through the rough patches, well... There’s a lot of spontaneous combustion going on.

But even he can’t protect his family from the danger of trying to free those they love.

After everything, I’m no longer the same Katy. I’m different... And I’m not sure what that will mean in the end. When each step we take in discovering the truth puts us in the path of the secret organization responsible for torturing and testing hybrids, the more I realize there is no end to what I’m capable of. The death of someone close still lingers, help comes from the most unlikely source, and friends will become the deadliest of enemies, but we won’t turn back. Even if the outcome will shatter our worlds forever.

Together we’re stronger... and they know it.

Bedömning & Tankar
(Varning för Spoilers från boken och tidigare verk!)

På något sätt lyckas Armentrout göra Lux-serien bättre med varje bok som går, och för varje bok faller jag lite mer för Katy, Daemon och alla andra. Jag har inte varit så här beroende av en serie sedan jag läste The Mortal Instruments av Cassandra Clare. 

Det skapas en helt ny stämning mellan alla karaktärer med att Dawson har återvänt. Han och Daemon försöker hitta tillbaka till varandra, han och Dee ser man inte lika mycket av så jag antar de också försöker återgå till hur saker var mellan dem. Något jag tyckte var riktigt fint var hur Katy och Dawson lärde känna varandra, de är alltid där när ingen annan är i närheten och hjälper varandra. 

Mina inre tankar:
Åh Herregud! Vad ska jag göra? VAD SKA JAG GÖRA!?! Boken är så fantastiskt och bra och har skadat mig för resten av livet! Jag vet inte om jag kommer att överleva fram tills nästa bok, Origin, kommer ut! Jag bara skrattar och gråter, rasar och glädjs på samma gång. Mitt liv är över!

Okej... då har jag skrivit av mig lite. 

Som sagt fortsätter boken där Onyx slutade och det innebär att spänningen är hög redan från början, och även om spänningsfaktorn går upp och ner så gör det ingenting! För det är en otrolig karaktärsutveckling av många, och det finns gott om scener mellan Katy och Daemon för att man bara ska kunna swoona!

I jämförelse med de tidigare böcker så börjar det i Opal handla mer om regeringens roll i utomjordingarnas liv. Och det är något som inte har skrivits om så mycket i tidigare böcker (även om de också där har spelat en roll) och det är ständiga överraskningar för man inte vet vad som kommer att hända. 

Och eftersom jag inte vill avslöja mer om handlingen så avslutar jag recensionen med detta stycke. Allt jag kan säga är att om ni inte redan har läst böckerna i Lux-serien så tycker jag att ni ska ge dem ett försök. Kanske hittar ni en ny favoritserie. 

Favoritkaraktär: Katy
Bästa del/scen: slutet

Citat
“There was a pause, then his lips stretched into a smile. "You're right."
Hell froze over. Pigs were flying. "Come again?"
"You're right. I should have checked in at some point. I'm sorry."
The world was flat. I didn't know what to say. According to Daemon, he was right about 99 percent of the time. Wow.

“He’s like a suicidal Energizer bunny.” 

“Daemon snatched the yellow packages from my hands. “Oh! Books! You have books!”
I laughed as several people waiting in line looked over their shoulders. “Hand them over.”
He clutched them to his chest, making moony eyes. “My life is now complete.”

“But next time, we need to kind of...oh, I don't know, talk first and then throw people through windows later." Daemon crossed his arms. "Can we try that?” 

“I felt like I needed to crawl under my blankets.
And I did for about an hour. My self-pity always had a time limit because I usually got annoyed with myself.” 

Onyx - Jennifer L. Armentrout

Onyx (Lux #2) av Jennifer L. Armentrout
Goodreads

Genre: science fiction, romance, YA
Sidantal: 366
År: 2012

Handling
Being connected to Daemon Black sucks…

Thanks to his alien mojo, Daemon’s determined to prove what he feels for me is more than a product of our bizarro connection. So I’ve sworn him off, even though he’s running more hot than cold these days. But we’ve got bigger problems.

Something worse than the Arum has come to town…

The Department of Defense are here. If they ever find out what Daemon can do and that we're linked, I’m a goner. So is he. And there's this new boy in school who’s got a secret of his own. He knows what’s happened to me and he can help, but to do so, I have to lie to Daemon and stay away from him. Like that's possible. Against all common sense, I'm falling for Daemon. Hard.

But then everything changes…

I’ve seen someone who shouldn’t be alive. And I have to tell Daemon, even though I know he’s never going to stop searching until he gets the truth. What happened to his brother? Who betrayed him? And what does the DOD want from them—from me?

No one is who they seem. And not everyone will survive the lies…

Bedömning & Tankar
Suck, vilken underbar serie. Har sträckläst alla böckerna i serien och de blir bara bättre och bättre!

Det finns så mycket att älska med Onyx. För mig är det främst karaktärerna som lockar mest, och sedan är det Katys berättarröst. Även om själva konceptet med serien kan vara ganska vanligt med aliens som kommer till jorden, så har Armentrout lyckas skapa något unikt som sticker ut!

Med alla böcker som man läser finns det alltid saker man fastnar för och inte, karaktärer man känner sig dragen till och dem som man bara kastar åt sidan. Och så finns det läsare som inte störs eller fastnar för något, dem som helt enkelt är neutrala till det hela. Jag känner alltid något av dessa alternativ, och för det mesta älskade jag handlingen. Det händer hela tiden någonting och man märker att det sker en utveckling av alla karaktärerna, speciellt Katy och Daemon. 

Daemon. OMG! "fangirl-skriker" Jag skulle kunna fortsätta skriva liknande uttryck, men det skulle nog bli jobbigt i längden och ni fattar säkert vad jag menar. Det är bara så jättesvårt att beskriva Daemon i ord, för när man säger en sak så finns det alltid en annan sida av honom man inte får med. Han kan vara jobbig i en sekund bara för att vara så rar i nästa. 

Även andra boken i serien får 5 stjärnor från mig, med ett plus i kanten (som inte syns). Men allvarligt, om ni inte redan har läst dessa böcker så tycker jag att ni ska göra det. De är helt klart för underbara! Och nästa bok kommer ut om bara ett halvår! Yay! Man slipper vänta minst ett år på nästa, bara det gör ju serien läsvärd. <3

Favoritkaraktär: Daemon
Bästa del/scen: Spoilers [När Katy och Daemon spelar in BookHaul-video] Jätterolig!

Citat
“Cookie?" he offered, holding a cookie full of chocolate chips.
Upset tummy or not, there was no way I could refuse that. "Sure."
His lips tipped up one side and he leaned toward me, his mouth inches from mine. "Come and get it."
Come and get...? Daemon placed half the cookie between those full, totally kissable lips.
Oh, holy alien babies everywhere...”

“Your mail could've waited." Daemon followed me into the kitchen. "What is it? Just books?"
Grabbing the OJ from the fridge, I sighed. People who didn't heart books didn't understand.”

“Jesus.” Blake rubbed his throat. “You have anger management problems. Its like a disease.”
“There’s a cure and it’s called kicking your ass.”

Obsidian - Jennifer L Armentrout

Obsidian (Lux #1) av Jennifer L. Armentrout
Goodreads

Genre: science fiction, romance, YA
Sidantal: 361
År: 2011

Handling
Starting over sucks.

When we moved to West Virginia right before my senior year, I'd pretty much resigned myself to thick accents, dodgy internet access, and a whole lot of boring.... until I spotted my hot neighbor, with his looming height and eerie green eyes. Things were looking up.

And then he opened his mouth.

Daemon is infuriating. Arrogant. Stab-worthy. We do not get along. At all. But when a stranger attacks me and Daemon literally freezes time with a wave of his hand, well, something...unexpected happens. 

The hot alien living next door marks me.

You heard me. Alien. Turns out Daemon and his sister have a galaxy of enemies wanting to steal their abilities, and Daemon's touch has me lit up like the Vegas Strip. The only way I'm getting out of this alive is by sticking close to Daemon until my alien mojo fades. 

If I don't kill him first, that is.

Bedömning & Tankar
Slår verkligen drömmar in i verkligheten? Nu efter att ha läst Obsidian börjar jag tro på mirakel, så ja jag tror att drömmar kan slå in. 

Jag blev förälskad i boken på en gång! En tjejhuvudroll som är bokbloggare, utomjordingar med okänt ursprung och en spännande handling. Armentrout vet hur hon ska få uppmärksam med sina böcker, utöver Kats fantastiska berättarröst och välutvecklade karaktärer alltså.

Daemon tar rollen som sarkastisk-badboy karaktären till en helt ny nivå. Jag såg hela tiden fram emot att få läsa om hur han och Kat gick varandra på nerverna, det är bland det roligaste jag någonsin har läst samtidigt som det ibland fick mig att vilja rycka i mitt hår och gråta för hur vissa saker utspelade sig mellan dem. 

Efter att ha läst så många böcker där kärlek blixtsnabbt händer, så börjar jag uppskatta böcker där en mer uppbyggande förhållande finns med. Det är absolut inget fel att känna attraktion eller gillande på en gång, men när karaktärer blir ihop så snart de har träffat varandra känns det inte så realistiskt. Därför gillade jag Kat och Daemons förhållande, det gick inte fort, de mer avskydde än älskade varandra och hur Kat stod på sig mot Daemon var ju helt beundransvärt! 

Boken får full poäng från mig (vilket inte har hänt på ett tag nu) och jag kan inte annat än säga åt alla att läsa den på en gång! 

Favoritkaraktär: Daemon
Bästa del/scen: första mötet med Daemon
Citat: “Thanks,” I muttered and added under my breath, “Douchebag.”
He laughed, deep and throaty. “Now that’s not very ladylike, Kittycat.”
I whipped around. “Don’t ever call me that,” I snapped.
“It’s better than calling someone a douchebag, isn’t it?” He pushed out the door. “This has been a stimulating visit. I’ll cherish it for a long time to come.”
Okay. That was it. “You know, you’re right. How wrong of me to call you a douchebag. Because a douchebag is too nice of a word for you,” I said, smiling sweetly. “You’re a dickhead.”
“A dickhead?” he repeated. “How charming.”
I flipped him off.”