Sidantal: 327
Utgiven: 2019
Förlag: egenutgiven
Språk: engelska
Betyg: 5/5 stjärnor!
Under det senaste året har jag blivit allt mer bekant med den moderna poesi-världen, främst genom poeter som Rupi Kaur (Milk and Honey) och Amanda Lovelace (The Princess Saves Herself in This One). Nu sällar sig debutanten Jenna Clare till min lista över mina favoritpoeter.
Water Runs Red är främst en skildring av giftiga och bra vänskapsförhållanden, populärkultur och utforskandet av den egna identiteten. Jag blev speciellt glad över att Clare även skriver om sin asexualitet, då det är ett ämne jag känner inte får tillräcklig stor spridning i böcker.
I många fall brukar poesisamlingar ha någon typ av estetiskt uttryck förutom texten, oftast klotter eller avskalade teckningar som passar in i sammanhanget. Då Clare även är fotograf har hon tagit steget längre och inkorporerat massvis med bilder tillsammans med handskrivna ord och små klotterteckningar. Det gör hela läsningen lite större och imponerande. Alltså, all tid Clare har lagt på den här boken!
Något som gör att Clares poesi också står ut bland de andra amerikanska poeterna är avsaknaden på sexuellt innehåll. I många fall kan moderna poesisamlingar handla om överlevande av trauma, och jag uppskattar de samlingarna också, men det är något med att läsa en poesisamling som inte har det. Jag blir själv väldigt påverkad av den typen av ämnen och det kan ta ett tag för mig att komma ner från de känslorna. Avsaknaden gjorde att jag uppskattade Water Runs Red på ett annorlunda sätt. Istället skriver hon om sin identitet som asexuell som lämnade ett stort intryck på mig.
För den som vill ha en annorlunda poesisamling kan jag verkligen tipsa om Water Runs Red.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar