Goodreads ... 225 sidor, utgiven 2008
Jag kommer ärlig inte ihåg så mycket av den här boken. Har inte tänkt så mycket på den den senaste månaden, så har glömt lite av handlingen - men efter att ha läst några sammanfattningar så strömmar allting tillbaka!
Wake handlar alltså om Janie som kan vandra i folks drömmar. Så fort någon somnar i hennes närhet och drömmer, så somnar hon också och hamnar i den personens dröm. Det hela var väldigt intressant, och det är resten av boken klassas som contemporary gör det hela ännu bättre tycker jag. Att inte behöva bygga upp en hel dystopivärld för att Janies förmåga ska passa in på något sätt var något helt nytt!
Boken är som sagt väldigt kort, och det gick jättefort att läsa ut den. Men trots det fick McMann med väldigt mycket i handlingen, och jag blev väldigt överraskad över slutet. Det kunde jag inte direkt överutse!
------------------------------------------------------------------
I jämförelse med andra steampunksböcker tar Dead Iron plats i Amerika, mer bestämt i den gamla western. Det var en spännande ändring och jag har nu fått tankar på att börja läsa western-böcker, men det är bara en tanke som inte direkt hör till recensionen.
Själva berättelse var riktigt spännande, och vid vissa delar satt boken som klistrad i händerna medan jag läste sida efter sida. Men det kunde bli lätt förvirrande ibland med alla olika PoV från både de "onda" och de "goda". Men trots förvirringen var det riktigt intressant att läsa från allas synsätt, speciellt från antagonisten. Att läsa alla tankar hos karaktärer gav dem mer personlighet, så det var ju inte totalt värdelöst!
Stämningen steg hela tiden ändå fram till slutet - som var riktigt bra! Det var nog min absoluta favoritdel av hela boken, och det får mig att se fram emot vad som händer i uppföljarna. Vad kommer egentligen hända efter ett sådant slut?!
------------------------------------------------------------------
Dead Iron (Age of Steam #1) av Devon Monk
Goodreads ... 337 sidor, utgiven 2011
I jämförelse med andra steampunksböcker tar Dead Iron plats i Amerika, mer bestämt i den gamla western. Det var en spännande ändring och jag har nu fått tankar på att börja läsa western-böcker, men det är bara en tanke som inte direkt hör till recensionen.
Själva berättelse var riktigt spännande, och vid vissa delar satt boken som klistrad i händerna medan jag läste sida efter sida. Men det kunde bli lätt förvirrande ibland med alla olika PoV från både de "onda" och de "goda". Men trots förvirringen var det riktigt intressant att läsa från allas synsätt, speciellt från antagonisten. Att läsa alla tankar hos karaktärer gav dem mer personlighet, så det var ju inte totalt värdelöst!
Stämningen steg hela tiden ändå fram till slutet - som var riktigt bra! Det var nog min absoluta favoritdel av hela boken, och det får mig att se fram emot vad som händer i uppföljarna. Vad kommer egentligen hända efter ett sådant slut?!
Wolfsbane (Nightshade #2) av Andrea Cremer
Goodreads ... 390 sidor, utgiven 2011
Uppföljaren till Nightshade som jag läste förra året, vad har jag att säga om den egentligen? För det första, jag hade alldeles för höga förväntningar på den. Eftersom jag älskade den första boken så mycket, så ville jag att Wolfsbane skulle vara minst lika bra. Men jag blev faktiskt ganska besviken på den punkten. För även om boken är bra och handlingen utvecklas så var den inte alls lika spännande, och det kändes lite som om Calla trampade på samma ställe lite för längre.
Nu kanske det känts som om jag bara klagar på boken och avskyr den som pesten. Det är inte sant, för jag gillade den väldigt mycket! Att få lära känna några andra än de creepy Keepers och de andra varulvarna var en trevlig omväxling, att äntligen få lite bakgrund och förklaringar till alla händelser och fenomen.
Jag börjar nu förstå varför många inte gillar triangeldrama, de kan dra alldeles för mycket uppmärksamhet från huvudhandlingen och den kan bli väldigt irriterande om den inte skrivs på rätt vis. I Wolfsbane står Calla för det mesta still för sina känslor för Shay och Ren, hon går varken fram eller tillbaka i sina känslor för dem - utan hon står och trampar på samma ställe som i Nightshade. Detta var en stor anledning också till varför mitt betyg på boken sjönk en hel del. Men det var fortfarande en väldigt bra läsning!!
Jag börjar nu förstå varför många inte gillar triangeldrama, de kan dra alldeles för mycket uppmärksamhet från huvudhandlingen och den kan bli väldigt irriterande om den inte skrivs på rätt vis. I Wolfsbane står Calla för det mesta still för sina känslor för Shay och Ren, hon går varken fram eller tillbaka i sina känslor för dem - utan hon står och trampar på samma ställe som i Nightshade. Detta var en stor anledning också till varför mitt betyg på boken sjönk en hel del. Men det var fortfarande en väldigt bra läsning!!
------------------------------------------------------------------
Goodreads ... 465 sidor, utgiven 2011
Det här är en väldigt lång bok som hade sina styrkor och svagheter, jag kommer nu att räkna upp dem.
Ashes skiljer sig redan från första sidan från andra dystopiböcker. Den typiska dystopiboken utspelar sig ju efter världens undergång (i brist på bättre ord), men den här börjar redan innan det händer! Det var riktigt intressant och fasansfullt att läsa hur världen förändrades och hur det i sin tur påverkade människorna.
Även om det kan räknas som en av boken styrkor, så blev det en alldeles för utdragen handling. Det skedde hela tiden en utveckling, och jag tror inte att handlingen skulle ha fungerat utan den, men jag tyckte det kunde hända alldeles för lite emellanåt. Dessutom så fick man aldrig någon förklaring till hur världen gick under, vilket jag gärna skulle ha haft!
En väldigt speciell handling som jag hoppas blir bättre i de sista böckerna!
